När ensamheten slår till…

Får ni någonsin den här känslan av ”alla andra utom jag”

Det känns som om man sitter inlåst någonstans och kan inte komma ut till världen.

Ibland ger man upp och försöker trivas där man är.

Andra gånger gör man några försök att ta sig ut men möts istället av en tjock vägg.

”Världen” vill inte släppa in en. För ”världen” har det bara fint utan en. ”Världen” har kompisar, hälsa och pengar så ”världen” behöver inte att bryr sig om andra.

För kom igen, hur många av oss bryr oss om andra när vi själva har det bra?

Det är lika bra att erkänna att människorarten är självisk helt enkelt.

Annonser

19 svar to “När ensamheten slår till…”

  1. lifesdesire Says:

    Jag tror att vi alla känner så någon gång, men det gäller att ge sig ut där igen och hitta ett sätt att bryta igenom barriärer, för om alla slutade leta och vara nyfikan då hade vi inget att leva för. 🙂

    • ro Says:

      Några oftare än andra dock verkar det som 😦

  2. lifesdesire Says:

    Have faith! ……(från ngn som vet) 😉

    • ro Says:

      Vet vad?

    • lifesdesire Says:

      Någon som vet hur det är att inte hitta rätt i världen, men som aldrig gav upp och kan njuta av livet idag. Livet är underbart!

    • ro Says:

      Man glömmer fort dock. Så fort man mår bra igen så går man runt och ger råd och tror att man minsann vet fast man egentligen har glömt hur sådana råd inte hjälper ett enda dugg. Men du kanske bara vill tala om hur duktig just du har varit? Du får ursäkta mig men jag har väldigt svårt för sånt, jag blir rent av förbannad, tycker det är så onödigt och hjälper ingenting. Och du kan på inget sätt veta hur just JAG har det oavsett vad du har gått igenom.

      Såna kommentarer känns mer som ett hån ”Haha jag är bättre än du för jag mår bra nu och det är bara upp till dig att göra så men du gör det inte haha” Och även ”jag har haft det svårt så då vet jag allt, jag vet hur du har det och jag vet vad du kan klara av och du vet ingenting”

      Ja, jag vet att du inte sa dessa saker men jag förstår inte vitsen med att jämföra dig med mig helt enkelt. Jag är ju inte du.

    • lifesdesire Says:

      Jag är absolut inte bättre än du eller någon annan. Min kommentar handlade om Mig med hopp om att kunna inspirera. Och ja, jag tycker att jag har varit stark som lyckades ta mig igenom det och är dessutom väldigt STOLT och det är inget någon kan ta ifrån mig. Alla har vi vår egen historia och den lär vi oss av. Vad du har gått igenom har jag ingen aning om men är ledsen över att du upplevde min kommentar som kränkning. Du kan kanske är bitter på ditt liv eller din sittuation men det är inte korrekt att detta går ut över andra. Ännu en gång ber jag om ursäkt att min kommentar kränkte dig, Lycka till!

    • ro Says:

      Jag förstod att du är stolt och jag försöker inte ta det ifrån dig, bara tyckte det var lite onödigt att gnugga det på mitt ansikte när jag har skrivit om något som är jobbigt för mig. När jag skriver om positiva saker kommer det inte såna kommentarer, det tycker jag är märkligt. När jag mår dåligt DÅ dyker upp dessa som mår så fantastiskt bra och var bara tvunga att dela med sig just precis när jag mådde dåligt. Kanske är det bara dålig timing, kanske inget medvetet av någon. Sen kan jag tycka saker om stolthet i övrigt, jag har lite svårt för stolta människor, jag föredrar ödmjukhet.

      Jag tror inte jag låter min situation gå ut över andra. Jag har lika mycket rätt att bli arg som vilken lycklig människa som helst. Jag försöker bara säga ifrån, jag är inte så van vid det och jag kan låta lite skarp och kanske rent av elak ibland. Det är svårt att låta snäll när man är arg och det kanske inte är meningen heller. Jag är inte elak som person men du har nog bara fått se min elaka sida av mina svar på dina kommentarer. Så jag förväntar mig inte att du ska se något annat heller.

      Jag måste dock säga att ibland kan man vara elak utan att vara otrevlig. Dina kommentarer var ju inte otrevliga på något vis men det kändes ändå taskigt just för mig. Jag har fått såna kommentarer tidigare och har skrivit detta i ”om bloggen” att jag just inte vill har sånt för jag tycker det är något så ofantligt jobbigt. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, det kan bero på mig också. Men det känns elakt för det är som att säga till en person som är blind att de skulle kunna se bara de försökte. Det säger ju ingen, alla vet att det är elakt. Men att vara socialt handikapad är också ett handikap men det syns inte. Då kan folk tycka saker, att man ska göra si och så men jag tycker det är lika elakt som exemplet med den blinde.

      Jag känner att jag måste vara skarp mot dig för jag har stängt min tidigare blogg just pga en som tyckte att jag inte försöker tillräckligt och att jag väljer att vara sjuk och h*n gav sig verkligen inte. Det var en person just som du som hade varit igenom mycket och kommit över situationen. Det är ju jättebra så klart och säkert kan det vara inspirerande när det kommer fram vid en lämplig tidpunkt och på ett respektsfull sätt. Men detta ”om jag kan så kan alla andra” är en fras som får mig att få spader. Om det är någon som vill göra mig arg är det bara att säga just detta.

      Jag ber om ursäkt om jag var hård mot dig. Jag hoppas du kan ursäkta om jag inte känner mig särskillt hjälpt av att just du mår bra. Men jag tyckte det vore bättre att vara ärlig och åtminstone försöka förklara just varför jag upplevde din kommentar negativt. Jag vet inte om det var bra att jag gjorde det, jag kanske bara var otrevlig till ingen nytta. Men jag gjorde det för att skydda mig själv och står för det.

      Sen vill jag också säga att jag har en sjukdom som är känd för att påverka en psykiskt och göra att man får extremt kort stubin bland annat. Men jag tänker inte skylla på det, jag nämner det bara för det kan förklara en del. Men jag tar ansvar för mina handlingar så klart och hur de får mig att fråmstå.

    • lifesdesire Says:

      Jag tar inte illa upp, absolut inte! Det är lätt att missförstå det som skrivs, speciellt när man inte har en aning om vem det är riktad till. Det du kanske ska tänka på är att det finns stolta OCH ödmjuka människor, det ena utesluter inte det andra.
      Din känsla är på riktig eftersom du känner det och bara du kan relatera till det. Självklart kan jag inte förstå dig, det du känner och upplever eftersom jag är inte du. Vi är alla olika och det får vi lov att vara.
      No hard feelings! 🙂

    • ro Says:

      Samma 🙂

  3. Lena Says:

    Den känslan har jag haft idag, att jag är ensamast i hela världen. Min tomatplanta köpte jag för en vecka sen så det är ingen jag har drivit upp själv. Men jag hoppas ändå på värme så att den får tomater. Maj har ju varit så kall än så länge.

    • ro Says:

      Vissa dagar är det ja…

  4. Yasmine mer känd som "Pinkie" i Göteborg. Says:

    Hej sötis. Gillar du rosa smink o naglar?.. gillar du blandningen
    mellan kissie & foki? då är jag den rätta personen 🙂
    Nämligen pinkie ;).. gå in på min sida och lämna en komentar, du
    hade jätte fin blogg 🙂

    • ro Says:

      Jag gillar inte smink men jag kan ta en titt på din blogg i alla fall.

  5. Antonia Says:

    Fast hos vem ligger felet?
    Den känslan kan jag känna, men det är för att jag är inte så sällskapligt av mig själv. Jag vill vara i en viss ensamhet. Men ibland slår det över och kan bli för mycket också.
    Men jag tror jag utstrålar ensamhet. Och det gör också att folk inte tränger sig på, för när de väl gör kan min piska av avvisande bli för hänsynslöst.

    Och det är inte lätt att skaffa vänner man måste vara enträgen och kanske lite på. Ingen är tankeläsare, så det funkar inte att man hoppas att andra ser hur ensam man är. Det gör man inte. Eller kanske man gör men man tror inte att den andra vill bli påträngd.
    Man formar sitt liv själv. Man väljer och avvisar.
    Man har en sinneslag och utifrån det agerar man.
    Sen blir man deppig och undrar över en massa saker, varför andra si och så.
    Fast allt ligger hos en själv.
    Hoppas att du inte missförstår det jag skriver, jag beskriver mest bara mig själv. Jag vet allt detta, men jag ändå väntar att någon upptäcker vilken suverän fantastisk människa jag är bakom den kalla, avståndsvisande fasaden jag är.
    Men jag måste bjuda till (vilket jag får höra hela tiden) vilket jag givetvis inte vill, för medan det förväntas att jag ska acceptera folk som de är ingen vill acceptera mig själv som jag är.
    Människorna är roliga.

    • ro Says:

      Ja, det är inte så enkelt att vara människa alla gånger. Men jag kan inte förstå varför man måste välja mellan två extremer antigen är man supersocial eller så får man inga vänner alls och får skylla sig själv. De flesta människor i alla fall de jag träffar, umgås på sådana sätt som inte alls passar mig. Jag passar inte in bland dem helt enkelt och det hjälper inte hur mycket jag tar för mig för det ändrar inte faktumet att jag inte passar in. Jag skyller inte på dem och jag tycker inte jag får skylla mig själv heller. Det är mer ett konstaterande att det är så och en beskrivning av hur det känns för mig.

      Sedan kan man tycka att jag ska ändå ut och leta med ljus och lykta efter folk som jag passar med. Jag antar att jag skulle kunna försöka, jag kan hålla utskick efter de med grön hud och antenner som kallar sig marsianer. De borde jag känna mig hemma med och är dessutom lätta att känna igen i mängden. Men hittils har jag inte hittat några, jag antar att jag har mig själv att skylla på.

      Det hjälper inte heller att jag är långvarigt sjuk, det är ingen som vill ha med sjuka att göra om man inte redan har varit nära vän med dem sedan innan. Jag kan inte hjälpa att jag har förlorat alla vänner medan jag var både sjuk och flyttade mycket för att jag kämpade för att överleva. Jag hade inte tid för att bevara vänner, hade fullt upp med att rädda mig själv. Men numera får man skylla sig själv för att man är sjuk också.

      Allt sånt är så fy och skam. Vara ensam, vara sjuk, vara annorlunda. Fy på en då.

      Att inse sina och andras begränsningar och acceptera att vi är människor och ha olika förutsättningar tycker jag vore bra. Visst man ska kämpa men att slå huvudet mot samma vägg om och om igen är inte att kämpa längre utan helt enkelt korkat. Och att andra förväntar sig att man ska göra det tycker jag är provocerande. Att höra att du måste bara si och så, det är bara att bjuda till lite, vilket skitsnack. Antigen accepterar man den andre som man är eller så låter man bli den personen.

    • Antonia Says:

      Jag håller med dig. Jag är ju likadan, minus sjukdom. Men jag kan inte se att det finns nåt mittemellan.
      Folk kan tycka att jag är jättesocial på jobbet. Men det är jag inte privat. Jag är inte villig att dela min tid med andra. Och det är helt och hållet mitt fel.
      Sen har jag tröttnat på att alla tycker att jag ska ändra på mig men alla de som tycker att jag ska ändra på mig tycker samtidigt att jag ska acceptera folk som de är.
      Ett jävla paradoxal.

  6. Prinsessan Says:

    Känner delvis igen mig i det du och Antonia skriver här.

    Men jag bryr mig om andra också när jag mår bra…

    I min lilla utopiska idealvärld bryr sig människor om varandra och ingen behöver känna sig ensam. En dag blir det kanske verklighet?

    • ro Says:

      Man kan ju hoppas. Jag tror att drömmar kan ibland bli verklighet om man ger de näring och tror på dem…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: