Jaha, det var idag med…

Jag mår tyvärr inte så himla bättre idag.

Sitter här och funderar, jag kan inte bestämma mig om jag är frivilligt barnfri eller ofrivilligt barnlös.

Grejen är, jag vill inte ha barn. Men jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag också kunde leva i förnekelsen om det lyckliga livet och skaffa några barn i denna, egentligen eländiga, värld.

Jag önskar att jag också fick all den uppmärksamhet som föräldrar och gravida får. Det är inte bara lite mer uppmärksamhet, det är tonvis av den. Det känns ibland som att man knappt finns om man inte har barn.

Sen är det detta med att umgås med föräldrar, blivande föräldrar och folk som man vet kommer snart att börja karusellen (det är en tidsfråga). Jag pallar inte att umgås med dem som jag mår just nu, det gör för ont. Jag klarar inte av att säga grattis och låtsas vara glad för deras skull. Jag har fått vara ensam i mina sorger (nej, att tycka synd om mig räknas inte som stöd) och då blir det för mycket för mig själv att begära att delta i andra glädje. Det må låta småaktigt, men det är så jag känner. Vill någon prova gå i mina skor och tror sig kunna göra bättre så varsågoda. Att en gång i tiden inte haft barn räknas inte. Jag får höra att jag inte kan förstå hur det är att vara förälder, då kan inte föräldrar heller förstå hur det är att aldrig få några barn.

Det kanske går att leva ett lyckligt liv utan barn (eller rättare sagt -utan bekräftelse från omgivningen) men enkelt tror jag inte det är. Det kanske finns de som klarar av att stänga av allt jobbigt omkring och inte bryr sig men jag klarar inte av detta, i alla fall inte än. Jag kanske ska börja umgås med de som klarar av det, kanske kan jag lära mig hur man gör 😉

Nu ska jag gå och gömma mig någonstans för resten av dagen.

Hoppas ni får en trevlig söndag men snälla bespara mig den biten då ni berättar hur underbart ni hade det med era barn, barnbarn osv. Det finns säkert massor med människor som kan relatera till detta, ni kan säkert berätta för dem…

Kram

Annonser

6 svar to “Jaha, det var idag med…”

  1. Antonia Says:

    Jag har inga barn. Helt frivilligt utan något som helst påtryck valt redan som barn att jag inte vill fortplanta mig. Jag skulle kunna säga att jag verkligen gillar inte barn och gillar ännu mindre föräldrar som tror att de låter sina ungar göra vad de vill gör de en stor tjänst. Vad de bedrar sig.

    Just igår såg jag många föräldrar ute med sina barn i stan. Det som slog mig är just att föräldrarna såg så plågade ut. Och kändes mest som om verkligen har bara barn för att det är en plikt att fortplant sig, att det ska vara bara så. Såg inget glädje ingen nöjdsamhet, bara en plågad uppsyn och slapp intresse.

    Jag alltid utgår ifrån mig själv och allt annat är lite i underordning. När mina vänner skaffade barn har jag klargjort direkt att jag är ingen barnvakt åt deras telning bara för att jag inte har barn själv och därmed massor av tid som de skulle kunna baza över..
    Dock har jag turen att merparten av mina vänner råkar vara utan barn.

    Jag känner inget skuld över att jag vill leva det liv jag tycker är bäst för mig. 🙂

    • Artemis Says:

      Vad skönt att höra! 🙂 Jag är verkligen glad att du finns, det är inte ofta man hittar likasinnade 🙂

      Jag vet inte om jag ogillar barn, men jag känner mig väldigt obekväm med dem och jag vill inte ha med dem o göra! Det känns jobbigt att man förväntas smälta av ömhet så fort man ser en bebis på bild eller i verkligheten, jag har verkligen 0 intresse. Visst de är gulliga men det är även valpar och kattungar och barn växer rätt så fort till jobbiga tonåringar…

      Det där med de plågande föräldrar som du pratar om har jag inte märkt så mycket av, det vore kanske något att kolla efter, jag får nog gå ut mer tror jag 😉 Jag sitter mycket bakom skärmen eller är ute i naturen men inte så mycket på stan så jag läser mest föräldrarnas skryt om hur lyckliga de är osv. Nog blir jag lite misstänksam när de skriver hur uuuunderbart det är, jag är alltid misstänksam när någon överdriver bara mot ett håll. Sen finns det de som inte alls pratar om det hela, det tycker jag är riktigt skönt! 🙂 Dessutom några få ärliga som säger som det är: ”lite roligt, lite jobbigt, bara en del av livet helt enkelt, inte hela livet och inget att skryta om” -det brukar vara män som säger jag har jag märkt.

      Men hysteriska mammor som överdriver skrämmer verkligen skiten ur mig 😦 Jag blir verkligen rädd, några verkar vara höga på någon sorts drog… Inte alla tack och lov men skrämmande många. När jag växte upp var att skaffa barn en ”del” av livet, nu är det en statussymbol. Väldigt får föräldrar som verkar vara genuint tacksamma och ödmjuka om sitt föräldraskap. Det skryts verkligen hur mycket som helst.

      Att ha barnfria vänner vore verkligen fantastiskt! 🙂
      Jag blir verkligen inspirerad av att se dig vara nöjd med ditt val. Man behöver liksom lite ”förebilder” eller vad man nu ska kalla det… Ska försöka tänkta lite mer på vad jag vill och varför och lära mig stå på mig för mitt val…
      Ungefär som jag gjorde när jag slutade med sockret, det tog tid för folk att fatta men nu när de ser att jag är konsekvent och står för vem jag är så har de fattat. Och även om de inte fattar så gör jag det klart för dem att det inte spelar någon roll om de tycker att jag kan äta socker eller inte, det är inget öppet för diskussion. Det krävs faktiskt disciplin att avstå sockret och jag tycker jag kan vara stolt över mig själv som klarar av det! (oftast)

      Jag tror mitt största problem är att jag är kluven kring ämnet ”barn”. Jag känner att jag inte vill ha barn men är samtidigt ledsen att jag inte har det, om jag verkligen inte vill ha barn, varför blir jag så väldigt ledsen??

      Bra att du inte känner någon skuld, det ska du verkligen inte känna. Man har ju bara ett liv, man ska leva det som man vill!!

      Kram! 🙂

  2. Antonia Says:

    Jag är alltid misstänksam mot människor som överdriver sina känslor både angående med den egna barnet eller den nya mannen i sitt liv. Jag får alltid en lätt obehag i magen över att allt som sägs är inte sant. Att ”jag är så lycklig” eller ”jag är så kär” handlar mer om att övertyga sig själv än mig eller omgivningen.
    Jag hade en nära bekant som var sån. Så fort hon gjorde slut med pojkvännen hade hon redan en ny. Och hon jämt gick runt och sa ….jag är så kääääääääääääääääär. Jag vill inte överdriva men hur många gånger som helst per dag.
    Hon tyckte att det var viktigt med barn också. Hon hade en son som fostrades av hennes föräldrar och hon bara träffade honom lite då och då. Snyggt föräldraskap.

    >Självklart är vissa människor är skapta för att ha barn. Läste om en kvinna som födde ett barn men hade 8-9 fosterbarn också. Inte bara för pengarna som många kanske tar fosterbarn, utan av ren kärlek. De är nu vuxna men besöker henne och hennes man ofta.

    Faktum är att har aldrig fått undrande frågor varför jag inte har barn, men å andra sidan så fort frågan kommer upp förklarar jag frankt att jag gillar inte barn, har aldrig gjort det heller. Ingen som har sagt nåt. ÄN.
    Alla får leva sitt liv som man vill. Och ingen ska lägga sig i om inte det handlar om en självdestruktiv leverne.
    Och om nu jag skulle ändå få någon längtan ( vilket är tveksamt) finns det massor av insatser man kan göra. 🙂

    • Artemis Says:

      Jovisst finns det tack och lov människor som är toppen föräldrar 🙂 Och om de tar emot fosterbarn tycker jag är ännu bättre, eller om de adopterar. Men folk får göra som de vill bara de låter mig göra detsamma.

      Att du svarar direkt och säger som det är, det kanske är hemligheten? Det vore skönt att kunna svara på ett sätt som får tyst på folk! Vad säger de när du säger att du inte gillar barn? Blir det inga ”hur kan inte gilla barn… vad är det för fel på dig… barn är livet… det är annorlunda när du får egna…” och liknande?

  3. Antonia Says:

    Jag vet inte…jag tror att min rättframhet tystar dem. Sen om de ändå skulle säga emot så skulle jag svara …precis som du visste att du ville ha barn, så visste att jag inte ville ha barn. Är det bättre att skaffa barn bara för att andra vill att jag gör det, eller för att jag vill det. För vad händer om jag skaffar barn bara för att andra tycker att det ska vara så och sen gillar jag inte ha det.
    Det är ingen hundvalp man har då som man i värsta fall kan lämna det vidare.
    Min granne hade 2 barn. Hon har fött dem för det ska va så. Hon hatade sina 2 söner. Och ångrade att hon gav efter konventen. Hon dog nyligen. Hon fick aldrig besök av sina söner utöver när de skulle lämna in saker som hon har bett att hon ville ha. De stannade aldrig en sekund mer.

    Jag tror att jag säger att jag har aldrig velat barn med en sån tyngd att det inte lämnar så mycket över till tvivel.
    Annars kan jag alltid klämma till …tänk om alla skulle gå åt samma håll. Så jäkla trist det skulle det va. 😉

    • Artemis Says:

      Så sant som du säger! Jag kan bara hålla med 🙂
      Och det vore verkligen jättetråkigt om alla skulle gå åt samma håll… 😉
      Jag vill i alla fall inte bli som din granne… usch… 😦


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: