Sköldkörteln är tillbaka…

… eller ja, den hade aldrig gått någonstans förstås… Men jag har blivit återigen sjuk…

Sökte vård för ett par månader sen för hjärtklappningar, till min läkare sen tidigare som visste mycket väl om mina sköldkörtelbesvär. Jag fick ta EKG och hjärtultraljud (dock inga sköldkörtelprover) och blev hemskickad med återigen ingen diagnos och de vanliga insinuationerna om att det här skulle vara psykisk…

Efter julen märkte jag att istället för att ha gått upp ett kilo (som jag brukar efter julhelgerna)  hade jag gått ner ett. Började blir misstänksam…

För drygt en månad sedan fick jag återigen hjärtklappningar men den här gången varade dem jättelänge och jag hade arytmi och väldigt hög vilopuls, jag trodde min blodtrycksmätare hade gått sönder för den visade 140 i puls trots att jag hade precis legat och sovit en stund (i hopp om att hjärtklappnings kulle ge sig). Mätaren blinkade för arytmi (oregelbunden hjärtrytm) och det hade aldrig gjort förr… Jag visste inte vad jag skulle göra… Hade en tenta som jag behövde gå till universitetet och skriva men funderade om jag inte istället borde ringa efter ambulans.

Gick upp till universitetet (en ca 10 minuters promenad) och kände mig så otroligt andfådd på vägen… När jag kom fram var jag yr och trodde jag skulle svimma. Men åka till akuten? Det kommer säkert hinna bli bra innan jag kommer fram och jag kommer återigen att få höra att det är psykiskt.

Jag skrev tentan så gott jag kunde, orkade inte sitta så länge som jag brukar (fick en 4 trots allt) sen gick jag virrig (hade varit virrig hela dagen, fattar inte hur jag lyckades klara av en tenta) till studenthälsan och hittade som tur var sköterskan där, strax före 4, hon hade inte slutat för dagen.

Hon kollade min puls och frågade om jag hade haft sånt förut… Fortsatte kolla min puls medan jag satt där, hon ringde sjukvårdsupplyssning och de ringde 112. Jag var fortfarande inte fullt medveten om allvaret i situationen och funderade åka buss(!) (sköterskan lätt mig förstås inte). När ambulansgrabbarna kom hade jag 200 i puls… De tog ett EKG redan i ambulansen och blev inte glada… Jag fick ringa min man och bad honom komma till akuten. Jag hade fått förmaksflimmer…

De gav mig en medicin som kändes jätteobehagligt men det hjälpte inte. Jag tittade på apparaterna och det stod 170, jag trodde det var blodtrycket men det var min puls (!)

Det fick bli elkonvertering där de försöker återställa hjärtats rytm mha el (man sövs ner först). Jag var livrädd men som tur är fick min man vara där till de söv ner mig och när jag vaknade. Elkonverteringen lyckades och jag fick stanna på intensivvårds avdelningen över natten med ett EKG inkopplat. De tog olika prover och lovade att kolla vidare detta med tanke på att jag haft hjärtklappningar sen tonåren…

Så jag väntade på kallelse till hjärtundersökning när jag till min stora (ok  kanske inte så stor) förvåning fick jag en kallelse från endokrinologin! Äntligen ville de träffa mig efter alla dessa år! Men varför? Jag mådde inte lika dåligt som förra gången och då var mina prover tydligen inte tillräckligt dåliga för att få hjälp.

Hur som helst så fick jag ta nya prover och gå dit på besök och fick träffa en specialist! (grek tom. 😉 ) och ja, mina prover var dåliga men de hade blivit lite bättre sen jag var på akuten. Dock skulle jag utredas mer. Då nämnde ja hur jag haft problem tidigare och fick en chock för det visade sig att de inte alls hade några uppgifter om mig sen tidigare (!!!) Den remissen som jag trodde min läkare hade skickat verkade aldrig kommit fram!

Dessutom fick jag reda på  att denna gång hade jag inte antikroppar, däremot en liten knöl… Så idag har jag varit och gjort en undersökning med radioaktiv jod… (livrädd för denna!!!!)  jag ville verkligen undvika det men det går inte att få diagnos utan det eftersom jag inte hade antikroppar… Och jag MÅSTE få en diagnos! Har faktiskt haft problem med detta i 7 år utan att få en diagnos!

Vi får se vad den visar… Jag hoppas inte behöva göra flera undersökningar!

Hur mår jag nu då… Jag mår faktiskt inte så illa förutom problemet med hjärtat. Jag har fått beta-blockerare (som jag också har varit jätterädd för) som lugnar till viss del.  Annars svettas jag och tycker det är varmt men det gör jag alltid… Läkaren är i alla fall  inte så glad på mina värden, han tycker inte så ska gå runt med det här obehandlat… Men jag har fått en känsla att han gärna vill stråla och det kommer att ge mig hypotyreos för resten av livet. Inte så poppis hos mig om jag säger så…

OCH så är jag livrädd för att gå upp i vikt!! Jag pallar inte ens tanken!! Känslan av fett på kroppen äcklar mig!  Jag har ingenting emot feta människor, kan till och med tycka det är snyggt i vissa fall men jag klarar inte av att vara så själv!!!

Just nu sitter jag hemma och äter lite mat och dricker mycket få att skölja bort rester från kontrastmedlet…

Svar får jag om ett par veckor…

Nu fick jag även ett brev med nya beställda prover… skall göras den 22/2. Jag hoppas verkligen värdena är bättre så jag slipper behandling!! Det vore så bra det!

PS: Jag glömde skriva att min sköldkörtel känns öm, har inte ont men gillar inte att bli petad där (och det fick läkare göra för att kolla), det känns som att man har en klump i halsen, och om någon petar känns det som om jag kvävs… Tål inte ens kläder nära halsen…

Hör av mig igen när jag vet mer!

 

 

 

Annonser

7 svar to “Sköldkörteln är tillbaka…”

  1. Lena Says:

    Det var verkligen tråkigt att höra.

    • Artemis Says:

      Tack Lena! Ja, det är jättetråkigt men samtidigt ”bra” på något sätt att den är upptäckt och att de försöker hjälpa mig… Jag tror egentligen att detta aldrig blev helt bra utan jag har gått runt obehandlad, därav komplikationen i form av förmaksflimret… Tråkigt att det ska behöva gå så långt men nu verkar det vara fart på läkarna, än så länge i alla fall… Jag tror dessutom att en endokrinolog förstår lite mer detta med hur viktiga hormonerna är än en husläkare… På vårdcentralen får man inte så mycket hjälp, det gäller att komma till specialisterna och hur man gör det, det är en annan femma… Hoppas det är bra med dig! Följer din blogg med stor intresse även om jag inte alltid orkar kommentera så mycket… Kramar!

  2. Jasmine Says:

    Vilken resa! Att jag bara kastade mig in i detta inlägg var nog inte bra för mitt hjärta, jag blir faktiskt ganska rädd. Hoppas att du blir återställd och att du får en god hälsa. Man måste ta vara på sig. ❤

    Svar: Hej! Va' roligt att du återigen läser och kommenterar min blogg. Det gör mig så glad. 🙂

    Tack för att du berömmer min vårbild. Den är gammal, men fungerar väl bra än idag – tycker du inte. ^^

    Visst finns det olika grad av att må dåligt. Har man drabbats av sjukdom är det en helt annan sak och då förstår jag att det inte är lika lätt att hålla modet uppe. Samtidigt tror jag att man kan undvika sjukdom om man tänker "rätt" tidigt i processen mot att må allt sämre. Ens inre styrka är starkare än man tror och om man tar vara på den kan man säkerligen undvika att drabbas av sjukdom, tror jag.

    Självklart beror ens umgänge på hur man hanterar situationen som skadar en. Samtidigt… Jag tror mycket på att inställningen gör mycket i en situation, och den kan man få från många håll – under hela livet.

    Jag tackar ödmjukast för dina ord. De är mycket intressanta att läsa, tack. Jag hoppas dock att du förstod syftet med mitt inlägg? Som du själv skriver; "att må dåligt" är ett begrepp som ofta missbrukas och det jag menar i mitt inlägg är framför allt det jag själv kan sätta mig in i; att tappa glöden och mer eller mindre hamna i en tillvaro som inte unnar en gott utan snarare trycker ner en. Ingen har ett lätt liv och med mitt inlägg vill jag trycka på att man faktiskt kan ändra sitt liv och sin inställning till svårigheterna innan det har gått så långt att man drabbas av sjukdom. Jag hoppas att du förstår och att jag inte gjorde dig illa till mods.

    Ta vara på dig.
    Kram

    • Artemis Says:

      Hej! Tack så mycket för din kommentar. Jag är tillfälligt i denna blogg, egentligen är den inte längre aktiv men ville uppdatera om min hälsa…
      Jag har läst din blogg hela tiden men inte orkat kommentera så mycket…
      Jag tror jag förstår vad du menar och jag håller med att ens inställning är mycket viktigt. Samtidigt så tror jag att vi har väldigt olika utgångsläge om det vi pratar om, inte pga sjukdom utan pga att det låter som att vi har haft helt olika liv… Jag har varit med om många situationer som man verkligen inte kunde påverka på något sätt utan det gällde att överleva och hålla ut och klara sig på bästa möjliga sätt, och där är visst inställningen oerhört viktig! Dock kunde det inte få saker och ting att bli ”bra” och det kunde inte helt skydda min kropp från att bli sliten… Detta säger jag inte för att gnälla utan det är min verklighet.
      Vem som helst kan bli sjuk, även de friskaste, starkaste människorna kan hamna i mörkret även om man har rätt inställning kan det hända saker i livet som blir för mycket, därmed inte sagt att man ska ge upp, min poäng är att inställning är bra men inte allt.
      Du gör mig absolut inte illa till mods och jag uppskattar väldigt mycket dina tankar! Tycker du verkar vara en fin person som tänker djupt, ganska ovanligt med människor som du nuförtiden… Så keep it up! 🙂
      Sköt om dig du oxå!
      Kram ❤

  3. Antonia Says:

    Jag har helt missat den här inlägget. Och fastnat där att du slutar blogga eller att du bloggar någon annastans.
    Blev ledsen nu när jag läste att om din sköldskörtel är aktiv igen. Låter inta alls bra. och det som oroar mig mer att jag har träffat nu flera människor som har problem med sköldksörteln. Undra ju varför. Känns som om det var en sjukdom på neråtgående kurva. Och kanske det var, men nu verkar ju öka.
    Det är flrfärligt att läkarna har missat det så länge. Det är oförlåtlig.
    Som du vet hade jag också problem med det i yngre år, och fick ta jodtabbletter en längre period.
    Till sluty blev allting normal. MEN. Min läkare då har poängterat för mig att oavsett varför jag behöver gå till läkare ska jag alltid nämna det där med min sköldskörteln. Så att ingen läkare ska missa det. Min läkare var klok och förutsatt att andra läkare kan vara lite slarviga eller ha för bråttom.
    Och det rådet har jag aldrig glömt.
    Jag vet att du inte är vän av medicinering. Men ibland är det nödvändigt för att bli bra. Vissa mediciner är ju hellt annat än att ta bara en smärtsstillande eller en lugnande medel bara för att…
    Vissa miediciner faktisk gör att man klarar livet. Och fungerar.
    Så streta inte så mycket emot det i alla läge.
    ( Läs nu inte min inlägg från gårdagen. Inser helt plötsligt att det är väldigt barnsligt skrivet. och kanske in min självfixering har jag gjort en mamut av en fjäder.)

    Sköt om dig nu och även den inlägget har nu månader i nacken så kanske läser du ändå. Jag hoppas att du mår bättre och att du får träffa bra och engagerade läkare.
    Kram
    Antonia

    • Artemis Says:

      Hej! Vad glad jag blev att du skrev, jag trodde inte du ville ha kontakt…
      Det är bättre med sköldkörteln nu, i alla fall så vitt jag vet… Men läkarna har ingen aning om det kan bli illa igen och när… Det känns som att gå runt med en tickande bomb i halsen… Men jag försöker leva mitt liv så gott det går… Mår så där… det går väldigt upp o ner…
      Jag hade skaffat en ny blogg men den kom aldrig igång riktigt så jag har stängd av den tills vidare…
      Hoppas allt är bra med dig.
      Kramar

  4. Fortfarande oklart… | En dag i sänder Says:

    […] https://kanjagblifrisk.wordpress.com/2012/02/10/skoldkorteln-ar-tillbaka/ […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: