D-vitaminet igen… plus funderingar om ett forum om hypertyreos…

Har införskaffat mig D-vitamin från Solgar som är i droppform (så kan man dosera som man vill).

Här skriver Kostdoktorn om D-vitaminet och även här.

Jag är fortfarande tveksam om det är bra eller dåligt men har bestämt mig för att ta tillskott, i rimliga mängder, framförallt med tanke på att mina symptom blir värre i slutet på vintern…

För övrigt har jag äntligen fått en diagnos men vill inte skriva om det här, inte än i alla fall.

Mår bättre men inte bra…

Jag undrar om det är några som fortfarande läser här… jag märker att folk hamnar dit då och då via olika sökord. Har ibland tänkt på att det kanske skulle behövas ett forum om just hypertyreos men vet inte om intresset finns. Blir vi några stycken kan jag starta ett forum men det behövs minst 5 någorlunda aktiva personer för att ett forum ska komma igång. Efter ett tag brukar det sköta sig själv lite grann…

Finns intresset så hör av er här i kommentarsrutan!

Alla dessa ”coacher” börjar gå mig på nerverna

Kan någon ta och låsa in dem alltså? Jag har ingenting emot att tänka positivt, det kan vara bra i lagom doser. Men dessa människor tar positivt tänkandet till en nivå som är skadlig, där ledsna människor får vara ensamma och arbetslösa får alltid skylla sig själva. För att inte tala om cancersjuka som naturligtvis är bara sjuka för att de inte tänker tillräckligt ”positivt”. Tillåt mig att spy…

Jag har skrivit om detta förr, det känns som att jag upprepar mig här, men jag tycker verkligen att man inte kan betona detta tillräckligt mycket, detta är farligt farligt farligt!

När man bara accepterar glada och positiva människor i gemenskapen då utelämnar man en massa människor som också är i behov av gemenskap! Dessutom så hade man kunna lära sig något av dem, att livet är skör, att man inte alltid får som man vill, att det är ok att gråta, att man kan överleva jobbiga händelser…

Istället väljer man att leva i en bubbla där ingenting, någonsin är fel. Ingenting är fel eftersom man har stängt ute det som är fel. Resten av världen snurrar på som vanligt, man är bara inte med längre. Man är i sin egen lilla lilla värld av blommor…

Ibland kan man behöva vara i sin lilla värld en stund och ta en paus från allt det jobbiga. Det gör jag också ibland. Men man ska komma  ihåg att det är just en paus.

Om man tror sig att det är ett permanent tillstånd, ja då blir det inte så roligt när det en dag inte blir som planerat. Då rasar allting ihop. Och då kan man räkna med att bli ensam för ens positiva vänner kommer inte att stanna kvar. Kanske i början, men sen får man rycka upp sig fort annars får man sparken. Precis som med Alliansens regler om hur lång tid det får ta att bli frisk… Eller läkarnas tillåtna sorgtid, något sådär ca 3 månader, sen är det antidepressiva som gäller.

När en nära anhörig till mig dog jag började inte ens sörja förrän ett år efter. Sorg är ingen matematisk funktion. Sorg har sin egen tid och processen måste respekteras. Det är inget man kan styra över. Ibland får jag frågan hur länge jag har tänkt sörja personen. Ja, jag vet inte, så länge det behövs, hela livet om jag så måste!

Om man inte ens klarar av att se någon annan sörja, ja då ligger risigt till…

Om detta med att skaffa nya vänner…

En förutsättning för att få nya vänner är att det finns några som är beredda att faktiskt släppa in en.

Det handlar inte om att träffa nya människor, det är inte så himla svårt att skaffa sig bekanta. Men så länge folk är nöjda med sin krets så är de snåla med att göra lite plats för en person till.Att personen kan vara ensam bryr de sig inte om. Det är alltid någon annan som kan ta hand om problemet.

Dessutom kan man alltid skylla på den som är ensam, att denne inte gjort tillräckligt för att skaffa nya vänner. Men vad i hela friden ska man göra? Kyssa folk i arslet för att de ska gilla en??

Man måste ”sälja sig själv” heter det numera och verkar gälla både yrkeslivet och det privata. Så i princip måste man bli en hora, kanske inte sälja sex, men allting annat, kanske till och med sin själ…

Ok, du kanske har vänner så det räcker och behöver inte mig, jag fattar. Tänk bara på att livet kan vända och imorgon kan det vara du som hamnat utanför och behöver att någon släpper in dig. Tänk på det.

Om dolda handikapp och rätten att må dåligt…

Ni har väl inte missat dessa videos som dyker upp med jämna mellanrum? Det handlar om en utan armar och ben som ändå verkar leva ett lyckligt, fullt liv.

Tanken är att den ska inspirera och även om jag själv inte finner så mycket inspiration där så kan jag förstå att andra ser det på det viset. Det känns bara lite svårt för mig att inspireras när jag nästan tvingas till det: ”det här ska du inspireras av annars är det något fel på dig”…

.... Man kan inte tvinga inspiration på andra.... Foto: http://www.fotoakuten.se

Det som bekymrar mig med dessa videos är inte videosarna i sig utan hur de används av vissa människor. Jag är helt för att tänka på de som har det värre (hur man nu ska definiera ”värre”) och att sätta sitt liv i perspektiv, uppskatta det man har osv… Men jag gillar inte när detta prackas på andra när de inte är redo, för det kan bli så otroligt fel.

Jag känner inte killen i videon men jag är helt övertygad om att han har gått igenom en process för att nå den punkten han är i nu. En process där man måste hantera sina negativa känslor. En process som i dagens samhälle accepteras inte som ett nödvändigt steg i ens utveckling.

Det finns en anledning negativa känslor finns, de fyller en funktion och det är viktigt att man hantera de på rätt sätt för om man förtränger dem kan det ha väldigt negativa konsekvenser!

Jag vill också ifrågasätta behovet av inspiration i vårt samhälle. Jag tycker inte det saknas exempel på människor som lyckas trots det ena eller det andra, tar sig igenom svåra situationer, sjukdomar m.m. Det finns gott om allt detta i tidningar, tv osv…

Det jag tycker saknas är just alla negativa känslor som till exempel sorg. Sorg är ju en fullt normal och sund känsla/process men nuförtiden förväntas man medicinera bort den. Sorg ses i många fall som en sjukdom. Det är mycket skrämmande!

En av kommentarerna under den videon var att man ska skriva ut den ”på recept”. Jag vet inte vad personen menade men jag hoppas verkligen inte att tanken var att tvinga sjuka människor titta på detta! Även om man menar väl så finns stor risk att det ska tolkas som: ”du har inte rätt att klaga eller må dåligt, kolla på den här personen, han har inga armar och ben! Vad har du att klaga på egentligen?”

Det hjälper inte heller att därefter säga att man inte alls menade så och att personen misstolkade det hela. Är det inte dags vi tar ansvar för det vi gör istället för att skylla på de sjuka som ”misstolkar”? Man ÄR ju extra känslig när man är sjuk så man måste tänka sig extra mycket för vad man gör/säger till en sjuk människa!!

Jag vill också nämna de fallen då man har handikapp som inte syns för blötta ögat. Dessa människor kämpar också en massa men får sällan en klapp på ryggen för detta, det är inte många som ser deras kamp.

Jag är själv en av dessa, har levt hela mitt liv med bland annat social fobi och ändå försöker, och har lyckats till stor del, leva ett så normalt liv som möjligt.

Ändå får jag bara höra att jag inte är tillräckligt social och borde försöka mer.

Jag undrar om någon skulle våga säga till killen på videon: ”du går inte tillräckligt, du borde försöka mer”

Så känns det för mig när någon tycker jag inte anstränger mig tillräckligt… Mitt handikapp syns inte och jag lär aldrig få en video om mig eller inspirera andra…

Nu kanske det låter som om jag är avundsjuk på den killen, det är jag så klart inte, jag är tacks am för  mitt liv.

Däremot kan jag tycka det är farligt att döma människor för det som syns utanpå, det är ju en av anledningar de sjuka jagas idag, att man inte tror att A eller B egentligen är sjuka,

man såg de cykla häromdagen och de kan faktiskt ju! Visst finns det de so m uppenbart fuskar men min poäng är att sjukdomar syns inte alltid på utsidan av kroppen!! Så man kan inte säga till en person: ”titta på den här videon och uppskatta ditt liv mer” för man kan inte veta vad personen kanske bär inom sig!


Jag vill avsluta med några punkter:

  • Låt folk få sörja hur länge de vill och på det sättet de behöver
  • Låt folk få må dåligt när de behöver det
  • Överge inte människor bara för att de går igenom en jobbig period. Man kan inte vara glad och positiv hela tiden.
  • Att uppskatta det man har och tänka positivt är mycket bra men pracka inte på det hos andra. Föregå heller med ett gott exempel i ditt eget liv så fall.
  • Lev som du lär. Förvänta dig inte att andra ska vara glada i en jobbig situation om inte du lyckas vara det när du själv har det jobbigt
  • Många handikapp syns inte men de finns ändå!
  • Döm inte andra, du har inte gått i deras skor och vill antagligen inte göra det heller…
  • Det finns en rätt tid för allt, var lyhörd om den rätta tillfälle att försöka inspirera.
  • Menar du väl? Det gör vi alla! Är du osäker på om du gör rätt, gör hellre ingenting. Ibland kan man behöva bara sitta tyst bredvid någon och stötta på det viset.
  • Andras känslor är inget du kan eller behöver ”fixa”.
  • Sist men inte minst: Lyssna, lyssna, lyssna!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst här känns det som… Men jag tror jag sätter punkt här så kanske det kommer några intressanta kommentarer?

Vad tänker ni när ni läser detta?

Dagens quiz…

Om jag inte berättar så kan inte andra veta.

Om jag berättar så tas jag inte på allvar.

Kan man göra rätt?

Dagens funderingar…

Vi bor i Sverige och här ÄR det kallt på vintern.

Vill man flytta till ett varmare land är det fritt fram att göra det, eller?

Men svenskar nöjer sig med enbart semestrar till varmare länder och därefter längtar man tillbaka resten av tiden… (tillbaka till det varma landet alltså).

Visserligen klagar jag också på vintern ibland… Men det beror på att jag får vinterdepression av mörkret, min kropp reagerar så jag blir sjuk av det… Det har inte mycket med otacksamhet att göra… Kylan och snön klagar jag ytterst sällan om…

Jag valde att flytta till Sverige, något som svenskar verkar ha väldigt svårt att förstå. Men något måste de ana eftersom nästan ingen vill flytta till Grekland så sååå bra kan det inte vara där. 😉

Själv undrar jag varför det bor folk här överhuvudtaget… Någon anledning måste finnas att folk flyttade hit till att börja med… Jakten efter mat antagligen? Någon som kan historia?

Men min fundering är: Kan man besöka andra länder utan att idealisera dem? Jag förundras alltid över att svenskar kan åka utomlands och helt blunda för problemen som finns där. Fattigdom, barnarbete, kvinnoförtryck… Det spelar väl ingen roll så länge det är varmt, eller?

Kan man besöka andra länder utan att klaga på Sverige klimat? Kan man inte åka utomlands och komma tillbaka glad, utvilad och med tacksamhet att man lever i ett land där man kan äta sig mätt, ha tak över huvudet, utbilda sig och bestämma till stor del hur man vill leva sitt liv?

Själv åker jag ytterst sällan utomlands. Kanske är det lättare att acceptera vintern då? För det verkar som att det är de som åker utomlands väldigt ofta som klagar på den svenska vintern allra mest.

Det finns tydligen några som aldrig blir nöjda. Och jag börjar bli ganska trött. Jag gillar inte frasen ”om det inte passar kan du flyta någon annanstans” men jag vet inte hur länge jag kommer att orka lyssna på alla som klagar på Sverige efter semestern till Thailand…

Nu tjatas det också om ”fattigdomen” i Sverige… Jag tvivlar inte om att det finns riktigt fattiga människor i Sverige. Det finns de som är hemlösa (utan bostad alls, inte de som bor hemma hos mamma och pappa) de som inte har kläder, mat osv.

Men att kalla sig fattig för att man inte har råd med nya kläder varje månad (det har inte jag heller råd med, är jag fattig?), mobil, dator och utlandsresor, det får mig att gå i taket! När blev fattigdom en ”definitionsfråga”?

JA, jag fattar att det är jobbigt att inte ha råd med allt ens klasskamrater har. Jag VET för jag har själv varit där! Men jag har aldrig kallat mig fattig för det! Att jämföra sig med andra och inte kunna uppskatta det man har eftersom ”alla andra har mer” är enligt mig inte fattigdom.

”man kan inte jämföra sig med fattiga länder” säger vissa.

Varför inte? säger jag. Varför kan man inte har lite perspektiv och sluta tycka synd om sig själv hela tiden?

Och om man inte ska jämföra med fattiga länder, ja då tycker jag att man inte heller ska jämföra hur man har det men hur andra i samhället har det. Det kommer alltid att finnas någon som har det bättre. När kommer vi att var nöjda med det vi har? Hur mycket behövs för att vi inte ska kalla oss fattiga?

Räcker det med en bil? Vad händer om ”alla andra” har två bilar då? Då är man fattig ju! Det är så synd om en! Jag blir så trött på detta.

Svenskar skulle kunna vara världens lyckligaste människor om de bara kunde inse vad de har!

(klicka på bilden för att komma till bildens källa, eller rättare sagt sidan där jag hittade bilden…)

Favorit i repris…

Hur var det nu igen… Just det, man är visst lika värd även om man inte ha barn säger alla… men när det kommer till kritan så tycker de inte alls det och visar det med sitt beteende. Vill bara inte erkänna det mer ord…

http://utvandrare2000talet.wordpress.com/2009/10/23/normala-kvinnor-foder-barn/

Jag citerar en kommentar:

Jag ska väl villigt erkänna att dom jag känner som är över 40 år och även äldre och inte har barn är väldigt omogna på mycket, svårt att förklara. Men som en Mamma så får man genomleva mycket på gott och ont och man växer och mognar som människa.

Det här kanske säger mer om DIG än om dem. Man antas vara omogen när man är barnfri eller barnlös och man antas vara mogen bara för att man är mamma.

Det finns massor med omogna föräldrar men då ser man lite mellan fingrarna och påstår att de är bara undantag som bekräftar regeln… Sen får man inte ifrågasätta de heliga mammorna heller. De är ju alltid perfekta!

Det finns massor med upplevelser som kan göra att man mognar. Jag är snart 30 men har gått igenom saker som många i Sverige aldrig behöver gå igenom. Jag går inte runt och skryter att jag är sååå mogen men jag känner att jag har blivit tvungen att växa upp. Ändå ses jag ofta som omogen för att folk redan har bestämt sig i förväg att jag är det.

Ännu en av kommentarerna: klockrent 😉

Och förresten, om personer med barn är mer mogna än de utan barn, innebär det att en 15-åring med barn är mognare än en 45-åring utan?? O berättade att han sett en dokumentär på tv om en skola i USA (var annars?) där tjejerna nästan tävlade om att bli gravida för de resonerade att de då skulle behandlas som mer ”mogna”!?? Låter ju helt outrageous!
Livserfarenhet är inte bara att få barn…

Haha 😉 bra fråga!

Ännu ett citat:

Men det här med att vissa som är föräldrar anser sig lite förmer än de utan. Det stör jag mig på…

Jag med! Jag stör mig så otroligt mycket! OCH att det är socialt accepterat att vara en dryg mamma… i Sverige… där man inte ska tro att man är någon

Och ett citat till när jag ändå håller på…

Vad förvånad jag blir… Nu plötsligt när du är gravid så ”finns du”? Nu är du intressant och räknas in i sällskapet för inbördes beundran? *skakar på huvudet* Jag skulle nog ha ignorerat den där grannen om jag vore dig.

Ja… ignorera de som gör så då blir man snart utan några människor att prata med…

Men vad som gör mig mest frustrerad är de som förnekar att detta sker. som säger ”du är visst värd oavsett” när det är så tydligt att det inte alls är så!

Detta säger de ofta i all välmening för att vissa sin solidaritet… men det blir så fel för istället så ifrågasätter man problemets existens och personens upplevelser…

Och en chockande kommentar… (egentligen blir jag inte alls förvånad)

Att på egen hand (oavsett om det med hjälp av inseination eller en kväll på krogen) bli gravid och föda barn är ngt som också är oerhört provocerande för många.

Det är ändå liiiite skillnad på insemination och en kväll på krogen eller? Att medvetet bli gravid och skaffa ett barn helt mot pappans vetskap och vilja är enligt mig otroligt omoget och egoistiskt för att inte nämna totalt respektlöst. Och eftersom det är inte första gången jag läser om tjejer som tycker detta är OK så vill jag råda er killar därute, om ni inte vill bli pappor mot er vilja (och vetskap) så använd alltid kondom, gärna två stycken också!

Jag tycker det är sorgligt att ha en sån syn på männen. Vi klagar ju på männens syn mot kvinnorna men att se männen som spermabanker är ju inte ok!

Sen blir de ensamstående mammor som det ska vara såååå synd om. Jag tycker synd om de som inte valde det men har man valt det så ska man klaga lagomt tycker jag.

Här kommer några gamla inlägg från mig med…

https://kanjagblifrisk.wordpress.com/2010/08/07/orkar-inte/

https://kanjagblifrisk.wordpress.com/2010/06/16/jobbig-dag/


glitter-graphics.com