En sista sak…

…innan jag slutar skriva på den här bloggen…

Jag ville bara tacka er så mycket ni som har stöttat mig all den tid då jag har varit sjuk, mått dåligt osv… Ni ska inte tro att jag har glömt er!

Det har betytt så otroligt mycket att ni har funnits, även på avstånd…

Jag vet egentligen inte hur att tacka, ett tack känns så lite, men jag tror på karma, det man ger får man tillbaka, även om inte jag kan vara den som ger allt detta tillbaka…

Hur det kommer att bli i framtiden vet jag inte, men jag hoppas verkligen förbli frisk!

Och jag önskar god hälsa och allt gott för er också!!

Massor med kramar! 🙂

/Artemis Ro

 

Annonser
Publicerat i känslor. 9 Comments »

Jaha, det var idag med…

Jag mår tyvärr inte så himla bättre idag.

Sitter här och funderar, jag kan inte bestämma mig om jag är frivilligt barnfri eller ofrivilligt barnlös.

Grejen är, jag vill inte ha barn. Men jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag också kunde leva i förnekelsen om det lyckliga livet och skaffa några barn i denna, egentligen eländiga, värld.

Jag önskar att jag också fick all den uppmärksamhet som föräldrar och gravida får. Det är inte bara lite mer uppmärksamhet, det är tonvis av den. Det känns ibland som att man knappt finns om man inte har barn.

Sen är det detta med att umgås med föräldrar, blivande föräldrar och folk som man vet kommer snart att börja karusellen (det är en tidsfråga). Jag pallar inte att umgås med dem som jag mår just nu, det gör för ont. Jag klarar inte av att säga grattis och låtsas vara glad för deras skull. Jag har fått vara ensam i mina sorger (nej, att tycka synd om mig räknas inte som stöd) och då blir det för mycket för mig själv att begära att delta i andra glädje. Det må låta småaktigt, men det är så jag känner. Vill någon prova gå i mina skor och tror sig kunna göra bättre så varsågoda. Att en gång i tiden inte haft barn räknas inte. Jag får höra att jag inte kan förstå hur det är att vara förälder, då kan inte föräldrar heller förstå hur det är att aldrig få några barn.

Det kanske går att leva ett lyckligt liv utan barn (eller rättare sagt -utan bekräftelse från omgivningen) men enkelt tror jag inte det är. Det kanske finns de som klarar av att stänga av allt jobbigt omkring och inte bryr sig men jag klarar inte av detta, i alla fall inte än. Jag kanske ska börja umgås med de som klarar av det, kanske kan jag lära mig hur man gör 😉

Nu ska jag gå och gömma mig någonstans för resten av dagen.

Hoppas ni får en trevlig söndag men snälla bespara mig den biten då ni berättar hur underbart ni hade det med era barn, barnbarn osv. Det finns säkert massor med människor som kan relatera till detta, ni kan säkert berätta för dem…

Kram

jaha, då fick man höra det också…

familj utan barn ingen familj? Vad tycker ni?

http://www.familjeliv.se/Forum-24-69/m19628231.html

är man så trångsynt så tycker jag inte man förtjänar barn.

tur att det inte är jag som bestämmer sånt för jag skulle inte palla vara snäll mot dem.

och tur att det verkar finnas de som fattar. bästa kommentarer:

För min del är det viktigt att kalla min sambo för min familj därför att han är det. Vi lever tillsammans, det är vi som försörjer varandra och våra husdjur, vi har ett liv tillsammans. Skulle för mig kännas jätteskumt att då inte räkna in honom i min familj. eller ska jag säga till min sambo: ”min mamma och bror är min familj, jag vet att jag bara har möjlighet att träffa dem några gånger om året, dig jag som träffar varje dag, som jag har varit tillsammans i över sju år, som jag ska gifta mig med och bor ihop med sen 4,5 år tillbaka,du tillhör inte min familj,du kan aldrig bli min familj, hur mycket du än vill, för vi har inga barn,och dör mina föräldrar och mina syskon och dina föräldrar och dina syskon, då har vi inga familjer, och kommer aldrig någonsin att vara någon familj, på min begravning kommer inte min familj att närvara om de dör för mig, för du kan inte räknas till min familj, men det känns schysst att tillhöra samma hushåll som dig”

men vad är det som är så farligt i om vi som inte har några barn väljer att definera oss som en familj? ni som har barn blir väl inte mindre familj för det. För min del är det inte för att vi ska känna oss mer betydelsefulla som jag argumenterar för det här, utanför att vi är en familj. Jag kan omöjligt se att vi är något annat än en familj. min sambo är min familj.Det bara är så.

Lever man i det som traditionellt kallas för familj, så kan man nog tycka att det där med familjebegreppet är inte så viktigt. Men för de som inte gör det, så tror jag att det kan vara viktigt. Att man kan få kalla sin familj för familj är en signal att den familjen värderas och respekteras av andra. För de som inte lever i en kärnfamilj blir den familjekonstellation de har valt lika viktigt för dem som kärnfamiljen blir för de som lever i en kärnfamilj. Jag har singelvänner som väljer bort sociala situationer som bröllop, dop och liknande där alla kommer i sina kärnfamiljer och samtalen krestsar runt familjefrågor. Då kan det åtminstone vara ett stöd att veta och känna att man själv också har en familj som respekteras av andra, trots att den inte ser ut som den gängse bilden av en familj. Jag tror att det är en viktigt identitetsfråga att få känna att man tillhör en familj, och då inte sin ”gamla” familj som man växer ur när man bli vuxen!

Låt folk få kalla sig vad de vill!

Publicerat i känslor. 4 Comments »

Vad är det för fel på vissa?

Skickade en vänförfrågan på facebook till en person jag känner. Jag är 99% säker att det var rätt person (det fanns ingen bild, dock annan information) och h*n godkände det för att därefter ta bort den och blockera mig från att kunna söka dennes profil.

Jag tänker wtf? Jag har aldrig varit ovän med personen och har bjudit denne till olika saker och jag har inte trakasserat denne på något sätt. Det kan ha hänt att jag har skickat någon förfrågan tidigare utan att minnas det men i så fall måste det ha varit för länge sen.

H*n måste inte lägga till mig så klart men kanske kunde svarat något? Detta med att blockera en person man känner känns väldigt taskigt faktiskt.

Jag är en snäll person. Inte perfekt så klart men snäll är jag. Ändå beter sig många mot mig som om jag vore oönskad. Och ju mer någon känner mig desto sämre blir det känns det som. Då är man ännu mer bekväm med att behandla mig illa, de vet att jag har svårt att försvara mig och passar på…

Vad är det för fel på vissa människor egentligen? Och kan någon förklara mig hur jag ska kunna skydda mig mot dessa utan att bli totalt känslolös? Det går ju liksom inte att se, en dag är de trevliga, nästa drar man ur knivar ur ryggen…

Jag gillar inte facebook så mycket men det är nästan enda sättet för mig att hålla kontakt med människor som bor långt borta… och det har jag många som gör det…

Men folk kan bete sig riktigt konstigt där tycker jag. Det är som med bloggarna att man inte ser den man sårar. Fast några bryr sig ändå inte…

Vissa sårar utan att mena det. Men tyvärr så verkar det finnas de som är genomelaka in i ryggmärgen… Jag tycker faktiskt synd om dem. Jag behöver inte umgås med dem men de måste ju umgås med sig själva varje dag…

Det verkar inte heller finnas mellanting. Man kan inte vara både snäll och elak man måste liksom välja sida…
Jag vet vilken sida jag vill vara på. Önskar bara att det inte gjorde så ont… I denna värld… hur många väljer godheten framför att må bra själva oavsett om man kör över andra eller inte?

Detta gör de flesta inte riktigt medvetet. De tycker bara att de har rätt att behandla andra hur som helst.

Men jag vill tro på att det finns rättvisa, även om det kan ta tid… Jag betalar för mina misstag andra för betala sina.

Publicerat i känslor. 8 Comments »

Right now…

I wish I could cry…

 


glitter-graphics.com

Publicerat i känslor. 6 Comments »

Utanför…

Så här kan jag inte ha det…

Ni får förlåta mig… Det är för mycket nu igen…

Jag måste göra någonting åt det och det behövs tid…

Jag börja tveka om det är bra för mig att blogga eller vara på nätet överhuvudtaget…

Jag vet, jag har sagt det många gånger… Men jag menar det varje gång…

ni får förlåta mig…

😦

Publicerat i känslor. 4 Comments »