Fortfarande oklart…

Minns ni det där när jag trodde att jag äntligen skulle få en korrekt diagnos?

https://kanjagblifrisk.wordpress.com/2012/02/10/skoldkorteln-ar-tillbaka/

Läkarna sa att jag hade knölar och att dessa aldrig skulle försvinna och får jag problem igen så ville de operera bort hela sköldkörteln.

Detta efter ca 7 års (egentligen mer) av att höra ”det är bara inbillning”…

Men det stämde ju ändå inte!!

För ett år efter ”diagnosen” gjorde jag ultraljud (utomlands och betalade för det själv) på ”knölarna” för att se hur det går och ifall de växte och vad sa då ultraljudsspecialisten? ”Du har inga knölar” Det fanns inga knölar. Inga knölar alls!

Så antigen så försvann dem (så läkarna hade fel) eller så hade jag aldrig knölar (så läkarna hade fel)

Jag vill bara påpeka det här: LÄKARNA HADE FEL!

Jag är så trött på att DE har fel men att det är JAG som får skiten och kallas inbillningsjuk, besvälig patient m.m. m.m.

Jag är också trött på alla som tycker att jag ska bara gå till läkare om jag inte mår bra och ”kräva vård”.

Tillåt mig att skratta. ”Kräva vård”?? Ja, för det är det som får de arroganta läkarna att hjälpa en. Sitta där som patient och ställa krav på dem.

Snälla ni, kom till verkligheten. Läkare hjälper när det finns en klar sjukdomsbild. Så är det bara.

Och alla ni som tycker att just era läkare är snälla och att ni stod på er och fick vård kan ni vara snälla och slänga er i väggen.

Ni kunde lika gärna varit i min sits och då hade ni inte heller fått vård.

Och tror ni läkarna blir glada när man har gjort ultraljud utomlands?

Tror ni de gav mig mina tidigare provresultat som jag hade begärd (för att kunna söka vårt annanstans)?

Nu blir det patientnämnden nästa men det är inte heller lätt… Jag har inte ORK att hålla på och tjafsa med den sjuka vården.

Sa jag dessutom att jag fick problem med smärta i ögonen?

Fick remiss till ögonläkare som inte hittade något fel (vilken överaskning) och kunde inte fatta varför jag blev upprörd att han inte hittade något fel. ”Vill du vara sjuk” frågade han mig. Nej då, jag tycker det är mycket bättre att ha smärtor utan någon som helst förklaring, mycket roligare ju…

Men det roligaste av allt… Han hade läst min journal och tyckte…  *jag garvar* …. att mina ögonbesvär kan bero på sköldkörteln….

Detta skulle vara möjligt om jag hade fått diagnosen Graves. Då kan man få ögonproblem, även EFTER att sjukdomen har läkt ut.

Men utan korrekt diagnos och eftersom mina prover är nästan garanterat ”normala” i nuläget så lär jag inte få någon hjälp. Jag har varit där så många gånger förut… Folk tycker jag är negativt inställt men vad i helvete, har man bankat huvudet mot väggen hundra gånger och sedan vill inte prova en gång till för man vet ju att det gör ont, är det verkligen att vara negativt inställd det? Det är ju en förbaskad vägg ju!!!

Egentligen så vet jag att man kan få ögonproblem flera år efter Graves har brutit ut. Men det är ingen idé att säga det till läkarna för då blir de förolämpade att jag talar om för dem hur de ska jobba.

Ja jag är en sån där jobbig, påläst patient. Jag har läst på under ALLA DESSA ÅR SOM NI INTE HJÄLPTE MIG! Vem som helst hade gjort samma sak. Men jag är inte sjuk för att jag har läst på. Jag har inte förmåga att skapa sjukdomar som jag läser om, jag har inte sådana krafter, faktiskt.

Jag läser på och fasar över er okunnighet. Istället för att gnälla och ogilla mig som har läst på, vad sägs om att själva ta och utbilda er lite i ny internationell forskning kring sköldkörtelsjukdomar? Det finns mycket intressant att läsa, jag lovar. Inte roligt, men intressant.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva i nuläget…

Jag är i alla fall levande… Inte frisk men lever…

Over and out… (for now)

 

Annonser

En mycket bra sida om Grave’s…

http://home.rmci.net/deecee/living.htm

Har gått med i ett par grupper om sköldkörtelproblem på facebook och följer några mycket intressanta inlägg/diskussioner. Känner också att jag har fått väldigt mycket stöd där, stöd som jag omöjligt kan få i riktiga livet eftersom ingen förstår hur det känns att ha hypertyreos (om man inte har haft det själv) och många vill inte heller försöka förstå utan de bagatelliserar allt jag säger… mycket irriterande!

Det verkar i alla fall vara lättare att hitta bra sidor om hypertyreos på engelska. Jag vet inte varför det finns så mycket brist på detta i Sverige, det är så mycket tjafs om hypotyreos och varje gång jag berättar om mina sköldkörtelproblem så får jag höra om att det är väl inte så farligt för personen A och B och C ”också” hade problem och det var ”bara” att ta Levaxin. För det enda sköldkörtelproblem som finns är brist på hormon och enda lösning är Levaxin. Den är dessutom så enkel lösning, bara att ta Levaxin så mår man bra, mycket enkelt… Visst…

Men verkligheten är inte så för hypertyreosare. Dels så är hypertyreos mycket farligare än hypotyreos vad gäller skador på olika organ m.m. Dels så är behandlingarna så aggressiva. Så jag blir helt enkelt förolämpad när min sjukdom bagatelliseras pga. okunskap. Jag kan förstår att andra inte vet så mycket om detta men då ska de faktiskt ta och lyssna!!! Jag försöker förklara o så men ibland orkar jag inte…

 

 

Alla dessa ”coacher” börjar gå mig på nerverna

Kan någon ta och låsa in dem alltså? Jag har ingenting emot att tänka positivt, det kan vara bra i lagom doser. Men dessa människor tar positivt tänkandet till en nivå som är skadlig, där ledsna människor får vara ensamma och arbetslösa får alltid skylla sig själva. För att inte tala om cancersjuka som naturligtvis är bara sjuka för att de inte tänker tillräckligt ”positivt”. Tillåt mig att spy…

Jag har skrivit om detta förr, det känns som att jag upprepar mig här, men jag tycker verkligen att man inte kan betona detta tillräckligt mycket, detta är farligt farligt farligt!

När man bara accepterar glada och positiva människor i gemenskapen då utelämnar man en massa människor som också är i behov av gemenskap! Dessutom så hade man kunna lära sig något av dem, att livet är skör, att man inte alltid får som man vill, att det är ok att gråta, att man kan överleva jobbiga händelser…

Istället väljer man att leva i en bubbla där ingenting, någonsin är fel. Ingenting är fel eftersom man har stängt ute det som är fel. Resten av världen snurrar på som vanligt, man är bara inte med längre. Man är i sin egen lilla lilla värld av blommor…

Ibland kan man behöva vara i sin lilla värld en stund och ta en paus från allt det jobbiga. Det gör jag också ibland. Men man ska komma  ihåg att det är just en paus.

Om man tror sig att det är ett permanent tillstånd, ja då blir det inte så roligt när det en dag inte blir som planerat. Då rasar allting ihop. Och då kan man räkna med att bli ensam för ens positiva vänner kommer inte att stanna kvar. Kanske i början, men sen får man rycka upp sig fort annars får man sparken. Precis som med Alliansens regler om hur lång tid det får ta att bli frisk… Eller läkarnas tillåtna sorgtid, något sådär ca 3 månader, sen är det antidepressiva som gäller.

När en nära anhörig till mig dog jag började inte ens sörja förrän ett år efter. Sorg är ingen matematisk funktion. Sorg har sin egen tid och processen måste respekteras. Det är inget man kan styra över. Ibland får jag frågan hur länge jag har tänkt sörja personen. Ja, jag vet inte, så länge det behövs, hela livet om jag så måste!

Om man inte ens klarar av att se någon annan sörja, ja då ligger risigt till…

Jag litar mer på män än kvinnor…

Varning för generaliseringar…

Ibland önskar jag att jag kunde knäcka ”koden” och komma in i killarnas värld… Inte för att det inte skulle finnas problem där utan för att det verkar vara så mycket enklare och rättvisare regler…

Kvinnor känner jag inte att jag kan lita på. Visst finns det undantag men jag känner att jag inte passar in i kvinnornas värld…

I alla fall när det gäller kompisrelationer skulle jag hellre ha män till kompisar. Problemet är att jag är nog för tjejig för att komma in där och samtidigt för manlig för att komma in i tjejernas värld…

Så  jag hamnar i mitten…

Män är så mycket enklare på någo viss… Blir de arga på en så talar de om det, man pratar ut och sen är det glömt…

Men tjejerna… de kan börja prata bakom ryggen på en. Och är det så att man försöker vara rak och ställa de till svars så förnekar de allting så man kan inte konfrontera varandra oavsett…

Tjejer kan vara som ormar. Lömska…

Jag trivs på gymmet… Där är det manlig energi…

Oftast så håller andra på med sitt och jag med mitt och vi försöker inte störa varandra…

Jag skulle inte vilja vara i ett gym full av tjejer!

Tjejer dömer andra tjejer. De dömer ens utseende, ens sätt att vara, gå, prata… Allt! Killar skiter i hur jag ser ut. De bryr sig inte och de få som bryr sig bryr jag mig inte om.

I ett rum full av tjejer känner jag mig så otroligt iaktagen! Killar kanske tittar lite, inser att jag är ointressant för dem och därefter ignorerar mig. När tjejer inser att man är annorlunda så kan de hålla på tills de krossar en. De känner sig hotade av någon som är annorlunda…

Jag är trött på tjejvärlden. Jag gillar inte smink, väskor, högklakat, skitsnack och chokladberoende. Jag gillar inte bantning, att vara pinsmal, vaxa allt hår utom på huvudet, färga håret, fixa frisyrer, skrika med en pipig röst när jag är glad, tycka det är så myyyysigt med bebisar, låtsas vara glad för andra fast jag inte är det, vara bitter och bli utsatt för andras bitterhet, vara en bitch som enda sätt att vara stark, vara lömsk, fixa naglarna, smörja ansiktet och kroppen med en massa salvor, har en massa smycken som är i vägen och låtsas att allt detta gör jag för MIN skull…

Jag vill hellre:

  • duga för att jag är, bara genom att vara
  • bygga muskler och styrka
  • äta vad jag vill, när jag är hungrig och tills jag blir mätt
  • vara rak mot andra och de mot mig
  • hellre slås med nävar än med ord men allra hellst slippa både och så klart…
  • se ut som jag gör, som Gud gjorde mig
  • ha värde som människa och inte som prestation
  • låta håret vara som det är
  • kunna vara ointresserad av bebisar utan att folk tycker det är något fel på mig
  • få lov att ignorera vissa saker om andra. Varför ska jag bry mig om någon annars kläder, familj osv. Jag bryr mig om personen i sig. När jag frågar hur du mår jag vill veta hur DU mår inte hur dina barn mår
  • få lov att bli arg på ett normalt, friskt sätt
  • kunna göra allt detta utan att behöva vara ensam för det

Och börja inte nu med att man måste hitta de som acceptera en som man är för det är faktiskt inte så himla lätt. Inte om man är annorlunda på alla sätt och kanter. Det finns gränser hur annorlunga man få lov att vara innan kvinnodomstolen bestämmer sig för att frysa ut en.

Frågan är hur man ska få killkompisar… För det är inte heller så himla lätt, dels så vet jag inte hur man gör och dels så ser jag ut som en tjej och de utgår de ifrån att jag även ÄR som är tjej.

Och visst jag är TJEJ men jag är inte TJEJIG. Jag är inte som tjejer förväntas vara och brukar vara. Jag skulle aldrig vilja vara man. Men ibland blir jag frestad att klä ut mig till man bara för att ta en paus och känna hur det kännas att få vara ifred för en gångs skull.

Det kanske jag ska göra någon dag 😉

De 10 vanligaste ursäkterna

när man behandlar andra illa

  1. jag menar väl (och då får jag såra dig)
  2. du är överkänslig (det är ditt fel)
  3. jag blev själv illa behandlad och därför är jag som jag är idag (och jag har bestämt mig att du ska lida med mig, bokstavligen)
  4. jag vet inte bättre (och vill inte heller lära mig)
  5. det är som jag är/gör (och jag missade lektionen om att ta ansvar för sina handlingar)
  6. det är en tuff värld (så jag tänkte bidra med min ”godhet”)
  7. du har haft egna problem och misstolkar det jag säger/gör (du är lite smått galen, det är min uppfattning som gäller)
  8. ”väx upp” (och sluta känna saker)
  9. du är för negativ (som sagt, det är ditt fel)
  10. det är så jag beter mig mot alla och ingen har klagat (din upplevlse kan inte vara riktig om den inte delas och uttrycks av flera människor)

Är det inte mycket enklare att göra så här?

A: ”B, du sårade mig när du sa/gjorde detta”

B: ”Gjorde jag det? Det var verkligen inte min mening! Jag ska inte göra/säga så mot/till dig mer”

A: ”Tack!”

Snabbt, enkelt, ärligt och smidigt 🙂

Om man säger att man bryr sig om andra så tycker jag det är så man gör. Man kanske inte visste första gången men folk har en benägenhet att göra samma sak om och om igen fast man har sagt att man stör sig på det. Det tycker jag är hyckleri på hög nivå och inga ursäkter i världen kan göra det ok.

Men, eftersom inte många vågar stå emot detta så är det inte lätt att tas på allvar (läs också punkt 10)

Jag är trött på dåliga ursäkter och folk som skyller ifrån sig. Jag förväntar mig inte att någon är perfekt, jag är inte det. Men jag förväntar mig att andra försöker. Och det tycker jag inte de flesta gör. Varför försöka när det finns alla dessa fina ursäkter att välja på så man kan fortsätta göra som man vill utan att behöva få skuldkänslor. Det är ju den andra som ska ha ansvar för sina känslor inte jag för mitt beteende. Det är ju mycket lättare att kontrolera känslor än beteende, eller hur?

Tänk på det nästa gång du får ont någonstans, du behöver egentligen inte få ont, du bestämmer över dina känslor. Och om jag slår dig får du faktiskt skylla dig själv.

Genialt…

Det slog mig just en sak…

Det är inte bara jag som är rädd för andra…

Andra verkar också vara rädda för mig…

Så fort folk tar reda på lite saker om mig så försvinner de i illfart…

Vad är grejen? Är jag verkligen så udda? Är jag verkligen så annorlunda?

Jag vet att jag inte är en typisk någonting men jag lovar er jag är hur mänsklig som helst.

Jag vill samma saker som alla människor på jorden vill.

Varför ska det vara så svårt?

Det gör ont i hjärtat att vara ensam. Bokstavligen…

What you do is your choice

Saturday, October 30, 2010 | Yesterday

I am not here to control others.

Från siten: http://www.louisehay.com/affirmations/

Jag tror jag behövde detta idag…

och så vill jag tillägga:

”and I am not responsible for other peoples actions”

Ibland känner jag att jag måste protestera så fort någon gör något orätt mot mig, fast jag vet att det kommer att bli en meningslös diskussion. Jag har svårt att acceptera att hur jag hanterar det hela är MITT val, det finns ingenting jag MÅSTE göra. Att jag inte protesterar på ett visst sätt behöver inte betyda att jag accepterar sånt beteende. Det kan lika gärna betyda att jag väljer att lägga min energi på andra, viktigare saker, än att slösa det till idioter…

Så resonerar jag i alla fall…

Era tankar?