Alla dessa ”coacher” börjar gå mig på nerverna

Kan någon ta och låsa in dem alltså? Jag har ingenting emot att tänka positivt, det kan vara bra i lagom doser. Men dessa människor tar positivt tänkandet till en nivå som är skadlig, där ledsna människor får vara ensamma och arbetslösa får alltid skylla sig själva. För att inte tala om cancersjuka som naturligtvis är bara sjuka för att de inte tänker tillräckligt ”positivt”. Tillåt mig att spy…

Jag har skrivit om detta förr, det känns som att jag upprepar mig här, men jag tycker verkligen att man inte kan betona detta tillräckligt mycket, detta är farligt farligt farligt!

När man bara accepterar glada och positiva människor i gemenskapen då utelämnar man en massa människor som också är i behov av gemenskap! Dessutom så hade man kunna lära sig något av dem, att livet är skör, att man inte alltid får som man vill, att det är ok att gråta, att man kan överleva jobbiga händelser…

Istället väljer man att leva i en bubbla där ingenting, någonsin är fel. Ingenting är fel eftersom man har stängt ute det som är fel. Resten av världen snurrar på som vanligt, man är bara inte med längre. Man är i sin egen lilla lilla värld av blommor…

Ibland kan man behöva vara i sin lilla värld en stund och ta en paus från allt det jobbiga. Det gör jag också ibland. Men man ska komma  ihåg att det är just en paus.

Om man tror sig att det är ett permanent tillstånd, ja då blir det inte så roligt när det en dag inte blir som planerat. Då rasar allting ihop. Och då kan man räkna med att bli ensam för ens positiva vänner kommer inte att stanna kvar. Kanske i början, men sen får man rycka upp sig fort annars får man sparken. Precis som med Alliansens regler om hur lång tid det får ta att bli frisk… Eller läkarnas tillåtna sorgtid, något sådär ca 3 månader, sen är det antidepressiva som gäller.

När en nära anhörig till mig dog jag började inte ens sörja förrän ett år efter. Sorg är ingen matematisk funktion. Sorg har sin egen tid och processen måste respekteras. Det är inget man kan styra över. Ibland får jag frågan hur länge jag har tänkt sörja personen. Ja, jag vet inte, så länge det behövs, hela livet om jag så måste!

Om man inte ens klarar av att se någon annan sörja, ja då ligger risigt till…

Annonser

Om dolda handikapp och rätten att må dåligt…

Ni har väl inte missat dessa videos som dyker upp med jämna mellanrum? Det handlar om en utan armar och ben som ändå verkar leva ett lyckligt, fullt liv.

Tanken är att den ska inspirera och även om jag själv inte finner så mycket inspiration där så kan jag förstå att andra ser det på det viset. Det känns bara lite svårt för mig att inspireras när jag nästan tvingas till det: ”det här ska du inspireras av annars är det något fel på dig”…

.... Man kan inte tvinga inspiration på andra.... Foto: http://www.fotoakuten.se

Det som bekymrar mig med dessa videos är inte videosarna i sig utan hur de används av vissa människor. Jag är helt för att tänka på de som har det värre (hur man nu ska definiera ”värre”) och att sätta sitt liv i perspektiv, uppskatta det man har osv… Men jag gillar inte när detta prackas på andra när de inte är redo, för det kan bli så otroligt fel.

Jag känner inte killen i videon men jag är helt övertygad om att han har gått igenom en process för att nå den punkten han är i nu. En process där man måste hantera sina negativa känslor. En process som i dagens samhälle accepteras inte som ett nödvändigt steg i ens utveckling.

Det finns en anledning negativa känslor finns, de fyller en funktion och det är viktigt att man hantera de på rätt sätt för om man förtränger dem kan det ha väldigt negativa konsekvenser!

Jag vill också ifrågasätta behovet av inspiration i vårt samhälle. Jag tycker inte det saknas exempel på människor som lyckas trots det ena eller det andra, tar sig igenom svåra situationer, sjukdomar m.m. Det finns gott om allt detta i tidningar, tv osv…

Det jag tycker saknas är just alla negativa känslor som till exempel sorg. Sorg är ju en fullt normal och sund känsla/process men nuförtiden förväntas man medicinera bort den. Sorg ses i många fall som en sjukdom. Det är mycket skrämmande!

En av kommentarerna under den videon var att man ska skriva ut den ”på recept”. Jag vet inte vad personen menade men jag hoppas verkligen inte att tanken var att tvinga sjuka människor titta på detta! Även om man menar väl så finns stor risk att det ska tolkas som: ”du har inte rätt att klaga eller må dåligt, kolla på den här personen, han har inga armar och ben! Vad har du att klaga på egentligen?”

Det hjälper inte heller att därefter säga att man inte alls menade så och att personen misstolkade det hela. Är det inte dags vi tar ansvar för det vi gör istället för att skylla på de sjuka som ”misstolkar”? Man ÄR ju extra känslig när man är sjuk så man måste tänka sig extra mycket för vad man gör/säger till en sjuk människa!!

Jag vill också nämna de fallen då man har handikapp som inte syns för blötta ögat. Dessa människor kämpar också en massa men får sällan en klapp på ryggen för detta, det är inte många som ser deras kamp.

Jag är själv en av dessa, har levt hela mitt liv med bland annat social fobi och ändå försöker, och har lyckats till stor del, leva ett så normalt liv som möjligt.

Ändå får jag bara höra att jag inte är tillräckligt social och borde försöka mer.

Jag undrar om någon skulle våga säga till killen på videon: ”du går inte tillräckligt, du borde försöka mer”

Så känns det för mig när någon tycker jag inte anstränger mig tillräckligt… Mitt handikapp syns inte och jag lär aldrig få en video om mig eller inspirera andra…

Nu kanske det låter som om jag är avundsjuk på den killen, det är jag så klart inte, jag är tacks am för  mitt liv.

Däremot kan jag tycka det är farligt att döma människor för det som syns utanpå, det är ju en av anledningar de sjuka jagas idag, att man inte tror att A eller B egentligen är sjuka,

man såg de cykla häromdagen och de kan faktiskt ju! Visst finns det de so m uppenbart fuskar men min poäng är att sjukdomar syns inte alltid på utsidan av kroppen!! Så man kan inte säga till en person: ”titta på den här videon och uppskatta ditt liv mer” för man kan inte veta vad personen kanske bär inom sig!


Jag vill avsluta med några punkter:

  • Låt folk få sörja hur länge de vill och på det sättet de behöver
  • Låt folk få må dåligt när de behöver det
  • Överge inte människor bara för att de går igenom en jobbig period. Man kan inte vara glad och positiv hela tiden.
  • Att uppskatta det man har och tänka positivt är mycket bra men pracka inte på det hos andra. Föregå heller med ett gott exempel i ditt eget liv så fall.
  • Lev som du lär. Förvänta dig inte att andra ska vara glada i en jobbig situation om inte du lyckas vara det när du själv har det jobbigt
  • Många handikapp syns inte men de finns ändå!
  • Döm inte andra, du har inte gått i deras skor och vill antagligen inte göra det heller…
  • Det finns en rätt tid för allt, var lyhörd om den rätta tillfälle att försöka inspirera.
  • Menar du väl? Det gör vi alla! Är du osäker på om du gör rätt, gör hellre ingenting. Ibland kan man behöva bara sitta tyst bredvid någon och stötta på det viset.
  • Andras känslor är inget du kan eller behöver ”fixa”.
  • Sist men inte minst: Lyssna, lyssna, lyssna!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst här känns det som… Men jag tror jag sätter punkt här så kanske det kommer några intressanta kommentarer?

Vad tänker ni när ni läser detta?