En mycket bra sida om Grave’s…

http://home.rmci.net/deecee/living.htm

Har gått med i ett par grupper om sköldkörtelproblem på facebook och följer några mycket intressanta inlägg/diskussioner. Känner också att jag har fått väldigt mycket stöd där, stöd som jag omöjligt kan få i riktiga livet eftersom ingen förstår hur det känns att ha hypertyreos (om man inte har haft det själv) och många vill inte heller försöka förstå utan de bagatelliserar allt jag säger… mycket irriterande!

Det verkar i alla fall vara lättare att hitta bra sidor om hypertyreos på engelska. Jag vet inte varför det finns så mycket brist på detta i Sverige, det är så mycket tjafs om hypotyreos och varje gång jag berättar om mina sköldkörtelproblem så får jag höra om att det är väl inte så farligt för personen A och B och C ”också” hade problem och det var ”bara” att ta Levaxin. För det enda sköldkörtelproblem som finns är brist på hormon och enda lösning är Levaxin. Den är dessutom så enkel lösning, bara att ta Levaxin så mår man bra, mycket enkelt… Visst…

Men verkligheten är inte så för hypertyreosare. Dels så är hypertyreos mycket farligare än hypotyreos vad gäller skador på olika organ m.m. Dels så är behandlingarna så aggressiva. Så jag blir helt enkelt förolämpad när min sjukdom bagatelliseras pga. okunskap. Jag kan förstår att andra inte vet så mycket om detta men då ska de faktiskt ta och lyssna!!! Jag försöker förklara o så men ibland orkar jag inte…

 

 

Svenskarna älskar att fika

sa min lärarina när jag för några år sedan läste svenska på folkunivesitetet i Stockholm… och jag tyckte att det lätt så gulligt. Det känns fortfarande som igår då jag trött och sliten kom till Sverige utan att ha någon aning vad som väntade mig men full av hopp för livet. Hur sliten jag var märkte jag först senare. Just då var det inte dags att bryta ihop, än.

Jag kunde inte gå sfi eftersom man måste ha uppehållstillstånd för att gå den. Samtidigt behövde man plugga någonstans för att få uppehållstillstånd som student. Jag tyckte det hela var absurt men ringde min pappa och hoppades på ett mirakel… Och jag fick det, av fel anledningar märkte jag några år senare, men pappa skickade pengar.

Dyrt var det. Men kursen var bra och jag lärde mig så fort jag bara kunde. Gick upp på morgonen och gick till föreläsning, sen till arbetsförmedlingen där jag satt på datorerna och sökte jobb, sen hem för att plugga och nästa dag samma sak igen. Efter 8 månader skrev jag ett prov som motsvarar svenska B. Jag hade aldrig vågat men mina lärare trodde på mig och peppade och sa att jag hade en chans. Jag klarade det.

Det jag inte visste då är att jag höll på sakta men säkert att bli utbränd. Jag åt mycket dåligt också eftersom jag hade både ont om pengar och köket hemma var svårt att använda av diverse anledningar som jag inte orkar gå in på. Samtidigt blev jag övertallad genom skuldkänslor att bli vegetarian. En mycket dålig idé när man lever på gatumat. Det blev oftast tunnbrödsrulle med en massa mos. Det blev jag mätt på ett tag i alla fall.

När jag läste svenska så fick vi lära oss lite om hur samhället fungerar och hur ”svenskarna” är. Men jag måste säga att efter alla år jag har bott här kan jag fortfarande inte få ihop det hela. Det känns att det inte spelar någon roll vad jag gör och hur bra svenska jag pratar och nästan utan brytning. De jag möter vill veta var jag föddes och där stannar de. Det verkar vara det enda som spelar roll.

Jag lärde mig aldrig att ”fika” och jag tror inte jag någonsin kommer att lära mig det.

Stockholms tågstation