En sista sak…

…innan jag slutar skriva på den här bloggen…

Jag ville bara tacka er så mycket ni som har stöttat mig all den tid då jag har varit sjuk, mått dåligt osv… Ni ska inte tro att jag har glömt er!

Det har betytt så otroligt mycket att ni har funnits, även på avstånd…

Jag vet egentligen inte hur att tacka, ett tack känns så lite, men jag tror på karma, det man ger får man tillbaka, även om inte jag kan vara den som ger allt detta tillbaka…

Hur det kommer att bli i framtiden vet jag inte, men jag hoppas verkligen förbli frisk!

Och jag önskar god hälsa och allt gott för er också!!

Massor med kramar!

/Artemis Ro

 

Trött på att blogga anonymt…

Jag har faktiskt blivit trött på det, vet inte varför. Jag vill gärna blogga lite mer om mitt liv, inget privat så klart men lite mer bilder av min stad till exempel… Och jag vill blogga om min utbildning, det är lite svårt att göra detta anonymt, utbildningen finns bara på ett ställe i Sverige och jag är typ enda greken som går den och i och med de trevliga svenska lagarna om att allt ska vara offentliga handlingar så är det inte så svårt att lista ut vem jag är, om man nu skulle vilja det…

Den här bloggen, jag känner att den har gjort sitt… Jag kommer att ha kvar den men jag vill gärna börja om på nytt… Så jag kommer att skaffa en ny blogg, på prov, se hur det går och hur det känns att blogga lite mindre anonymt. Jag kommer inte att skylta med mitt namn men ska inte gömma mig så mycket heller.

Är det någon som vill vara med så säg till så får ni adressen.

Kram!

Alla dessa ”coacher” börjar gå mig på nerverna

Kan någon ta och låsa in dem alltså? Jag har ingenting emot att tänka positivt, det kan vara bra i lagom doser. Men dessa människor tar positivt tänkandet till en nivå som är skadlig, där ledsna människor får vara ensamma och arbetslösa får alltid skylla sig själva. För att inte tala om cancersjuka som naturligtvis är bara sjuka för att de inte tänker tillräckligt ”positivt”. Tillåt mig att spy…

Jag har skrivit om detta förr, det känns som att jag upprepar mig här, men jag tycker verkligen att man inte kan betona detta tillräckligt mycket, detta är farligt farligt farligt!

När man bara accepterar glada och positiva människor i gemenskapen då utelämnar man en massa människor som också är i behov av gemenskap! Dessutom så hade man kunna lära sig något av dem, att livet är skör, att man inte alltid får som man vill, att det är ok att gråta, att man kan överleva jobbiga händelser…

Istället väljer man att leva i en bubbla där ingenting, någonsin är fel. Ingenting är fel eftersom man har stängt ute det som är fel. Resten av världen snurrar på som vanligt, man är bara inte med längre. Man är i sin egen lilla lilla värld av blommor…

Ibland kan man behöva vara i sin lilla värld en stund och ta en paus från allt det jobbiga. Det gör jag också ibland. Men man ska komma  ihåg att det är just en paus.

Om man tror sig att det är ett permanent tillstånd, ja då blir det inte så roligt när det en dag inte blir som planerat. Då rasar allting ihop. Och då kan man räkna med att bli ensam för ens positiva vänner kommer inte att stanna kvar. Kanske i början, men sen får man rycka upp sig fort annars får man sparken. Precis som med Alliansens regler om hur lång tid det får ta att bli frisk… Eller läkarnas tillåtna sorgtid, något sådär ca 3 månader, sen är det antidepressiva som gäller.

När en nära anhörig till mig dog jag började inte ens sörja förrän ett år efter. Sorg är ingen matematisk funktion. Sorg har sin egen tid och processen måste respekteras. Det är inget man kan styra över. Ibland får jag frågan hur länge jag har tänkt sörja personen. Ja, jag vet inte, så länge det behövs, hela livet om jag så måste!

Om man inte ens klarar av att se någon annan sörja, ja då ligger risigt till…

Skogsblomman

Den lilla skogsblomman… Så liten, så vacker, så majestetisk…

En bra sak jag har med mig från Grekland är musiken, som tillåter en att må dåligt och vara nere och riktigt uppleva sina känslor. Här i Sverige förväntas man vara så glad och positiv hela tiden, inte konstigt att folk blir sjuka…

Jaha, det var idag med…

Jag mår tyvärr inte så himla bättre idag.

Sitter här och funderar, jag kan inte bestämma mig om jag är frivilligt barnfri eller ofrivilligt barnlös.

Grejen är, jag vill inte ha barn. Men jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag också kunde leva i förnekelsen om det lyckliga livet och skaffa några barn i denna, egentligen eländiga, värld.

Jag önskar att jag också fick all den uppmärksamhet som föräldrar och gravida får. Det är inte bara lite mer uppmärksamhet, det är tonvis av den. Det känns ibland som att man knappt finns om man inte har barn.

Sen är det detta med att umgås med föräldrar, blivande föräldrar och folk som man vet kommer snart att börja karusellen (det är en tidsfråga). Jag pallar inte att umgås med dem som jag mår just nu, det gör för ont. Jag klarar inte av att säga grattis och låtsas vara glad för deras skull. Jag har fått vara ensam i mina sorger (nej, att tycka synd om mig räknas inte som stöd) och då blir det för mycket för mig själv att begära att delta i andra glädje. Det må låta småaktigt, men det är så jag känner. Vill någon prova gå i mina skor och tror sig kunna göra bättre så varsågoda. Att en gång i tiden inte haft barn räknas inte. Jag får höra att jag inte kan förstå hur det är att vara förälder, då kan inte föräldrar heller förstå hur det är att aldrig få några barn.

Det kanske går att leva ett lyckligt liv utan barn (eller rättare sagt -utan bekräftelse från omgivningen) men enkelt tror jag inte det är. Det kanske finns de som klarar av att stänga av allt jobbigt omkring och inte bryr sig men jag klarar inte av detta, i alla fall inte än. Jag kanske ska börja umgås med de som klarar av det, kanske kan jag lära mig hur man gör

Nu ska jag gå och gömma mig någonstans för resten av dagen.

Hoppas ni får en trevlig söndag men snälla bespara mig den biten då ni berättar hur underbart ni hade det med era barn, barnbarn osv. Det finns säkert massor med människor som kan relatera till detta, ni kan säkert berätta för dem…

Kram

Om detta med att skaffa nya vänner…

En förutsättning för att få nya vänner är att det finns några som är beredda att faktiskt släppa in en.

Det handlar inte om att träffa nya människor, det är inte så himla svårt att skaffa sig bekanta. Men så länge folk är nöjda med sin krets så är de snåla med att göra lite plats för en person till.Att personen kan vara ensam bryr de sig inte om. Det är alltid någon annan som kan ta hand om problemet.

Dessutom kan man alltid skylla på den som är ensam, att denne inte gjort tillräckligt för att skaffa nya vänner. Men vad i hela friden ska man göra? Kyssa folk i arslet för att de ska gilla en??

Man måste ”sälja sig själv” heter det numera och verkar gälla både yrkeslivet och det privata. Så i princip måste man bli en hora, kanske inte sälja sex, men allting annat, kanske till och med sin själ…

Ok, du kanske har vänner så det räcker och behöver inte mig, jag fattar. Tänk bara på att livet kan vända och imorgon kan det vara du som hamnat utanför och behöver att någon släpper in dig. Tänk på det.

Woman with beard

Samt lite läsning

Får man gnälla?

Får man gnälla om man är sjuk/ har ont men inte vill ta några mediciner? Det verkar finnas folk som tycker att man inte får det och för mig låter det väldigt konstigt.

Det finns ju INGA mediciner som är helt ofarliga och biverkningsfria. Innan man tar en så gör man ett val. Att inte ta mediciner är också ett val. Jag förstår inte hur ens val att inte ta medicin vid ett visst tillfälle skulle ta bort ens ”rätt” att gnälla över ens situation? Det är inte som om man har valt att bli sjuk,  det är ingen som vill det!

Lika absurt tycker jag är att man inte längre tillåts vara hemma ett par dagar när man är förkyld utan istället förväntas man (det är alltså ett krav nästan) att ta en massa piller, nässprayer eller vad mer det nu finns, gå och jobba, smitta alla andra på jobbet och vara sjuk i minst dubbel så lång tid än man hade gjort om man bara fick ha ett par dagar vila.

En annan sak som jag tycker är intressant är när man tror sig veta varför en viss person inte tar mediciner utan att någonsin fråga. Man får höra att man minsann ”inte ska försöka vara så duktig” och ta sin j*a Alvedon och slutar klaga. Ingen frågar om man ens tål Alvedon eller om den funkar på en. Jag är ett bra exempel på en person som dels inte tål mediciner, dels så får jag jämnt en massa biverkningar (då kan man lika gärna vara sjuk) och dessutom så fungerar de inte på mig, i alla fall inte smärtstillande.

Jag tror på att kroppen har både egen smärtlindring och läkningsförmåga, om den bara får en chans, med nyttig mat (verkligen nyttig, inte det man tror är nyttig, tyvärr finns det inte så mycket nyttig mat kvar…), frisk luft, motion och vila!!! (mycket viktigt!!)

Jag tycker absolut att man ska ta mediciner om man behöver dem men man kan inte tvinga alla göra samma sak bara för att det passar en, det är ju absurt!

Men om vi nu ska gå i dessa spår så vill jag i så fall att folk som sover för lite, röker, inte tar hand om sin kropp på olika sätt inte heller ska få gnälla när de är sjuka.

Just det, det var inte så kul vad? Eftersom vi är ju människor och är inte perfekta! Vi gör fel och vi blir sjuka, dels av våra misstag och dels av andra skäl. Och när man är sjuk så vill man gnälla, oavsett om man tar mediciner för det eller inte. Det är bra att mediciner finns men det kan vara klokt att ta dem med måtta, de är inte sockerpiller. Det är inte ”bara” att ta en Alvedon.